Iris har extremt snuttiga dagar just nu!

Hon äter väldigt mycket och har fått till riktigt fina tjocka kinder man kan gosa med :)

När hon inte äter så sover hon väldigt mycket och hon är bara ledsen om inte jag tar fram bröstet kvickt nog.

Det finns lite tid för bus och lek också, speciellt på morgonen.

Ikväll är det en hel vecka sedan vi fick hålla vår Iris. Det har varit den längsta veckan i mitt liv. Tiden har betett sig underligt, dagarna har flutit ihop och varit evighetslånga samtidigt. Allting är nytt med Iris. Vi börjar att bli duktiga på att byta blöja och byta kläder. Även Olof som tyckte det var hemskt pilligt i början för hans stora händer. Många blöjor blir det... Det är som om hon älskar att bajsa i en helt nybytt blöja :) Men vi övar på att lära oss att vänta lite på eventuellt mer innan vi springer och byter! 

Vi har så mysiga dagar här hemma med henne. Det tar tid att bearbeta allt vi varit med om. Då och då kommer minnen från förlossningen, operationen och första tiden upp till ytan och vi kan prata om det. Eftersom jag har bearbetat tankar här under graviditeten känns det naturligt att fortsätta göra det nu, för min egen skull. Just nu handlar allt om att komma in i amningen och lära mig hur hon fungerar kring det. På sjukhuset blev det naturlig vila då hon sov eftersom det inte fanns något att göra. Nu när vi är hemma så måste jag aktivt tänka på att slappna av och inte vara den Alma jag brukade vara hemma innan hon kom. Olof hjälper mig att hålla mig lugn och säger till mig att sitta ned. Det tar 3 veckor till innan jag kan börja känna på att lyfta saker igen (förutom Iris). Sedan ytterligare 2-4 innan jag kan göra situps försiktigt. 

Nu så ropar lilla damen på mat...

Idag har vi varit en sväng på BB-hemvårdsavdelningen för en sista viktkontroll innan vi nu lämnas över till BVC. Vi var på väg hem på tisdagen med Iris men fick inte gå hem då hennes nakenvikt visade att hon gått ned mer än 10 % i vikt efter födseln. Det är gränsen för noga övervakning av bebisens ätning.

När hon föddes vägde hon som sagt 4110, vilket är precis på kurvan för en bebis 42 veckor + 2 dagar så hon är inte stor på något sätt. På tisdagen vägde hon bara 3695 gr. Som tur var så rann min mjölk till med besked under tisdagen och jag kunde pumpa ut och vi hällde i henne då hon inte orkade suga själv. Eftersom hon inte fick i sig ordentligt med mat fick hon också förhöjda halter av bilirubin (gulsot) som de ville övervaka utvecklingen av. Det blev aldrig aktuellt med behandling och det var skönt.

På onsdagen vägde hon in sig på 3770 - hade alltså gått upp 75 gr under dygnet och barnmorskorna var även nöjda med min amning så då fick vi åka hem för att kunna slappna av och göda upp henne rejält!

Lilla stumpan har verkligen tagit dem på orden och käkat som en gudinna de här 2 dagarna. På dagens kontroll så landade hon på otroliga 4010 gr! 120 gr om dagen har hon ökat! Det känns otroligt skönt att inte behöva oroa sig för det längre. Min mjölk verkar ju dessutom hålla en god kvalitet! Iris är tillbaka på banan med besked.

Som jag har uttryckt tidigare så känner jag en oerhörd tacksamhet att jag bor i Sverige som har en så fantastisk mödravård.

Iris stannade länge inne i mig - 16 dagar! Därinne mådde hon alldeles prima, vi var på 2 CTG under sista månaden. Det som ledde till att jag gick så långt förbi datumet och blev igångsatt är att hon inte ville börja trycka på nedåt i bäckeningången. Detta ställde också till problem under förlossningen!

När jag kom till förlossningsavdelningen kl 08 på lördagen hade jag haft regelbundna värkar i över ett dygn, ca 6-8 minuter emellan. Jag var öppen 2,5 cm och var i latensfasen utan att veta om det. Igångsättningen kunde därför börja med att fosterhinnorna spräcktes istället för att applicera den uppmjukande gelen.

CTG var fint och fostervattnet var klart och fint och vi var mycket hoppfulla! Nu var vi igång!

När kl var 13 hade värkarna inte ökat i intensitet och det sattes värkstimulerande dropp. Då började problemen. När värkarna intensifierades så sjönk Iris hjärtljud under värk och fick svårt att återhämta sig. Hon gjorde heller inga framsteg med att tränga ned i mitt bäcken. Efter 2 timmar fick droppet stängas av och då mådde hon genast bättre. Kl 16 så startade de droppet igen för att smyga igång det väldigt försiktigt. Jag hanterar smärtan med en akupunkturnål i pannan samt sterila kvaddlar i ryggslutet och så förståts andas med profylaxandning.

Fostervattnet som läcker ut har nu blivit färgat av babybeck vilket de inte berättar för oss då, det fick jag veta senare. Iris är stressad därinne. En ny omgång kvaddlar i ryggen och jag satt på pilatesboll i en timme.

Droppet höjs och kl 19 vill jag börja med lustgasen. I knappt en timme fungerade det väldigt bra och vi gjorde framsteg. Sedan så kraschade Iris hjärtljud och allt tog en annan vändning. Känslan under dagen hade naturligtvis varit att allting inte var okej. När hennes huvud fortfarande inte trängt ned efter alla timmar så började vi bli oroliga även Olof och jag. Teamet hade varit det länge fick vi veta efteråt.

Kl 20 stänger de droppet, ger mig bricanyl för att stänga av värkarna och kl 20:21 ligger jag klar på operationsbordet och de börjar ta ut mitt barn med akutsnitt. Jag hann få en spinalbedövning så jag är vaken och Olof sitter vid min sida.

Iris föddes 20:24 och hennes Apgar var då 9-10-10. En sån tur, det var verkligen på en tunn skör tråd att hon klarade sig.

Förklaringen jag fick var att moderkakan var åldrad och inte klarade av att ge henne syre under sammandragningarna. Så fort de kom tätare så mådde hon väldigt dåligt. Hade de inte handlat i tid så hade vi förlorat henne. Jag fick träffa Iris några minuter och prata med henne. Redan där så fick hon sitt namn. Olof fick därefter bada och sköta och klä på Iris medan de avslutade och körde mig till uppvak. De har verkligen knytit an fint pappa och dotter. Mina stora kärlekar!

Min och Olofs dotter Iris föddes kl 20:24 den 31 Oktober. Hon vägde 4110 gram och var 52 cm lång.

Här fick jag snabba på lite ur duschen för matning av lilla dockan!

Vi kom hem ifrån BB idag på eftermiddagen den 4 november. Det blev många dagar inne på BB pga för stor viktminskning och lite för mycket gulhet. Vi mår bägge alldeles prima!

Återkommer med en sammanfattande förlossningsberättelse när jag hinner - det är mycket skönt att vara hemma men även en stor omställning. Kan iallafall inte vara lyckligare :)

Det är minst sagt lite segt idag. Idag försöker jag vila jättemycket för att ladda ordentligt inför helgens igångsättning.

Tacksam att väntan snart är över men önskar jag kunde få den där gelen redan idag...

Har dessutom pinvärkar då och då som sprider sig ut i ryggen på ett inte alls trevligt sätt. Kanske bra att få lite sånt som förbereder en på lite intensivare smärta snart - men tyvärr på bekostnad av nattsömnen.

Jag är faktiskt tacksam att kroppen gör nånting annorlunda än den gjort de sista 10 dagarna. Det kanske betyder att det öppnar sig lite?! Vad vet jag.

Vill önska en trevlig All helgons helg! Om jag inte bloggar på flera dagar nu så bli inte förvånade för här ska helst inte bloggas - det ska minsann klämmas ut en Grodd :)

Det blev 22 personer som röstade och resultatet blev 50% flicka och 50% pojke!

Det är riktigt spännande nu för alldeles snart får vi äntligen möta Grodden och se vem som växt inne i mig under så lång tid :)

Snart ska jag titta på Mitt i naturen och sticka vidare på en liten kofta till bebisen. Ett av de där bortlagda projekten jag pratade om - började så smått i maj tror jag men då var jag inte redo att göra baby-grejer och lade undan stickningen. Igår och idag har jag gjort klart fram och bakstyckena och ska göra ärmarna imorgon tänkte jag.

Nu har jag kommit hem från ÖBH-kontrollen! Allt ser bra ut vad gäller bebisen och den mår bra och har det bra därinne, vilket jag inte direkt tvivlat på...

Mängden fostervatten är fin och hjärtljud och fosterrörelser är toppen. Huvudet vill dock inte sjunka ned och börja trycka på. Varför vet de inte riktigt men jag har tydligen gott om plats i mitt bäcken och då lägger sig bebben bekvämare kanske.

Problemet med det är att min livmodertapp inte har börjat tunnas ut och vidgas. Jag är åtminstone mjuk så förhoppningsvis så kommer jag att svara väl på den gel som de kommer applicera för att sätta igång mognaden.

På lördag kl 08 så ska vi infinna oss på sjukhuset för att börja med gelen och sedan gå vidare med de olika tricksen för att få kroppen att sätta igång arbetet. När gelen fått det att börja öppnas kan man brista hinnor och sätta till dropp och så blir det bebis! Läkaren trodde att jag nog kommer behöva 2 omgångar med gel men det kan funka på första också!

De vill börja hjälpa till när man är 42 +2. Om man vill vänta lite längre så får man ha starka skäl till det. Just nu känner jag att jag både äter och sover sämre för varje dag och jag vill gärna ha energi till att göra förlossningen till bästa möjliga. För de allra flesta som får hjälp så fattar kroppen hinten och kickar igång! Så det är lika bra att ta emot hjälpen redan på lördag. Håll tummarna för oss!